Någon i min säng känner sig inte älskad.
Igår gick vi igenom gamla bilder. Jag sa ganska osmidigt att när hon gått ner dom där tjugo kilona kommer hon inte att få vara ifred för killarna. En komplimang tänkte jag. Hon kommer att vara ett riktigt bombnedslag. Bomben jag själv apterade hade en hyfsat lång stubin och detonerade så följaktligen i mitt ansikte ungefär ett dygn senare.
Ikväll började hon gråta när vi hade sex. Hon tror att jag tänker på någon annan när vi är intima. Vi har varit tillsammans i sex år nu. För 1,5 år sedan var jag otrogen. Det ska egentligen vara utagerat nu. Men det förstår jag att det inte är. Och det är inte konstigt alls. Otroheten är fortfarande en liten elefantunge i vårt sovrum. Men vi talar sällan om den.
På de gamla bilderna vägde hon nog runt 55 kilo. För någon vecka sedan stod vågen, som hon slaviskt undvikit under en längre tid, på 77 kilo. Ridå.
Hur ska man nu göra? Ska man ljuga och säga att man tänder lika mycket på sin partner fastän hon/han blivit tjock/mullig eller kan man säga som det är (i mitt fall tycks det bara slinka ur lite ofint i förbifarten…)?
Min flickvän säger att hon inte är lika ytlig som jag. Hon vill bli älskad för den hon är. Nästa fråga är: Är det för mycket begärt? Att få bli älskad för den man är?
