Jag säger inte att gud inte finns men…

 

- Du kan ju faktiskt inte veta om gud finns. Du måste ju ifrågasätta det.

- Fast om man tror på gud är den känslan så stark att det blir en vetskap och då behöver man inte ifrågasätta den.

- Okey, men tänk om den känslan är så stark bara för att du är rädd för att det inte finns någon gud?

- Men det spelar ju egentligen ingen roll. Huvudsaken är ju ändå att man mår bra av det.

- Jaha. Så huvudsaken är egentligen att man mår bra, inte att det finns en gud?

- Nu tyckte du att du var bra smart va?

- Jo, lite…

 

När vi ändå är inne på att blåsa skallen av oss

Nu när man kan ladda ner ”allt” från nätet. Visst skjuter man hellre sig själv i huvudet än att man sätter sig och ser ett program med reklamavbrott? Och då menar jag bokstavligen. Inte någon bildlig skit. Bokstavligen skjuta sig själv i huvudet. Hellre än reklam. Eller hur?

Lösningen på morgondagens problem

 

 

 

1. Ladda

2. Tinningen

3. Tryck av

Att neka sig själv att känna fullt ut

Van Gogh var ovetande om sin egen framgång till långt efter sin död. När han på andra sidan till sist blev medveten om densamma så log han och blev alldeles varm om kinderna och ena örat.

A killer mug

Den här koppen vill jag ha. Det är humor. Kul att stå med den vid kaffeapparaten på jobbet en måndag morgon. Grinig med påsar under ögonen och en hel arbetsvecka framför sig.

Min flickvän som studerar till präst tycker inte att jag ska köpa muggen. Hon visar tydligt att då kan det gå illa. Varför det? Har den här muggen överhuvudtaget något att göra med mitt vara eller inte vara här på vår jord? Vem vet. Men gud fader har i alla fall pli på den tjejen.

När jag var liten så slog jag ofta mina vänner

 Men det var inte för att jag vara elak. Utan för att jag tyckte om det.

Boy vs girl equals war?

Igår efter mitt bråk med Emilia så satte jag mig och skrev det förra blogginlägget. Jag nådde inte fram till henne så jag tänkte, what the hell. Men ljudet att smattrande tangenter väckte nog misstänksamheten i henne där hon låg i den halvtomma dubbelsängen.

Någon timme senare när jag lagt mig så gick hon själv upp. Och till datorn. Jag misstänkte självklart att det hade något att göra med det som hade hänt. Plus det att jag alltså hade satt mig vid datorn när vi bråkade. Det är aldrig bra att sätta sig vid datorn innan bråket är över. Jag somnade.

Jag vaknade 07.00 av den otäcka väckarklockan på min mobiltelefon, reste mig upp och gick till datorn för att kolla historiken i webbläsarna. Om det klassar mig som någon typ av bostadsrättspsykopat så får det väl vara så. Men mycket riktigt. Hon hade varit inne på Facebook. På Johans sida. Johan är killen hon pratade mycket med under tiden vi var ifrån varann. När jag varit otrogen. Killen som är så jävla snygg att klockorna stannar. Även om han kan få en mindre småstad att komma för sent till jobbet pga. sina klockstopparegenskaper så är han också killen hon ändå inte vill ha istället för mig. Tills nu kanske.

Min första reaktion var ‘men OK, jag kanske ska söka kontakt med någon gammal flamma jag med’. Fel. Här börjar mognaden rycka fram ändå. Det som gör att min skämt vid fikabordet landar bäst runt 30-40+ (eventuella sommarpraktikanter tittar bara slött på mig och undrar ‘vafan surrar gubben om?’). Jag inser att det vi håller på med är någon typ av kapprustning. Sovjet mot USA. Och med tanke på att jag är den otrogna så får jag väl vara USA, den store satan i väst, då.

Samtidigt. Vi kanske är på väg utför. Hon vill inte vara ”frugan”. Hon vill vara den jag tänder mest på. Men det är hon… inte. Vi har varit tillsammans i 6 år. Jag tycker fortfarande om att vara nära henne. Jag älskar henne. Hon är min bästa vän. När jag ser en annan vacker tjej och tänker att henne vill jag ligga med så är det ju iofs sant. Men ändå bara på låtsas. Precis som vilken kapprustning som helst.

Så vad är på riktigt och vad är på låtsas? Texten enligt ovan kan tolkas på så många olika sätt inser jag nu. Någon psykolog som skulle kunna tänka sig avbryta sin semester?

Älskad för den man är

Någon i min säng känner sig inte älskad.

Igår gick vi igenom gamla bilder. Jag sa ganska osmidigt att när hon gått ner dom där tjugo kilona kommer hon inte att få vara ifred för killarna. En komplimang tänkte jag. Hon kommer att vara ett riktigt bombnedslag. Bomben jag själv apterade hade en hyfsat lång stubin och detonerade så följaktligen i mitt ansikte ungefär ett dygn senare. 

Ikväll började hon gråta när vi hade sex. Hon tror att jag tänker på någon annan när vi är intima. Vi har varit tillsammans i sex år nu. För 1,5 år sedan var jag otrogen. Det ska egentligen vara utagerat nu. Men det förstår jag att det inte är. Och det är inte konstigt alls. Otroheten är fortfarande en liten elefantunge i vårt sovrum. Men vi talar sällan om den.

På de gamla bilderna vägde hon nog runt 55 kilo. För någon vecka sedan stod vågen, som hon slaviskt undvikit under en längre tid, på 77 kilo. Ridå. 

Hur ska man nu göra? Ska man ljuga och säga att man tänder lika mycket på sin partner fastän hon/han blivit tjock/mullig eller kan man säga som det är (i mitt fall tycks det bara slinka ur lite ofint i förbifarten…)?

Min flickvän säger att hon inte är lika ytlig som jag. Hon vill bli älskad för den hon är. Nästa fråga är: Är det för mycket begärt? Att få bli älskad för den man är?

Det är inte filosofi. Det är bara ord. Och en gaspedal.

Man säger att kärleken inte är en enkelriktad gata. Att vi bör turas om vid ratten. Och om du var passageraren så skulle jag självklart ta det varsamt.

För bredvid varandra är vi alltid redo att gå sönder. Bredvid varandra sitter vi med hjärtan som värker. Vi får inte låta det här rinna ut i sanden. Vår framtid är redan här. Låt oss ta en titt. Låt oss tjuvkika lite.

Du säger att nu vill du dansa. Och jag känner dig så det bäst att jag tar chansen. Så bara kör. Och låt mig sitta bredvid. Låt mig åka med. För det är vägen det handlar om. Jag vill aldrig komma fram. Det är vägen. Jag vill stanna ute hela natten. 

Så kör. För jag har inget körkort.