Igår efter mitt bråk med Emilia så satte jag mig och skrev det förra blogginlägget. Jag nådde inte fram till henne så jag tänkte, what the hell. Men ljudet att smattrande tangenter väckte nog misstänksamheten i henne där hon låg i den halvtomma dubbelsängen.
Någon timme senare när jag lagt mig så gick hon själv upp. Och till datorn. Jag misstänkte självklart att det hade något att göra med det som hade hänt. Plus det att jag alltså hade satt mig vid datorn när vi bråkade. Det är aldrig bra att sätta sig vid datorn innan bråket är över. Jag somnade.
Jag vaknade 07.00 av den otäcka väckarklockan på min mobiltelefon, reste mig upp och gick till datorn för att kolla historiken i webbläsarna. Om det klassar mig som någon typ av bostadsrättspsykopat så får det väl vara så. Men mycket riktigt. Hon hade varit inne på Facebook. På Johans sida. Johan är killen hon pratade mycket med under tiden vi var ifrån varann. När jag varit otrogen. Killen som är så jävla snygg att klockorna stannar. Även om han kan få en mindre småstad att komma för sent till jobbet pga. sina klockstopparegenskaper så är han också killen hon ändå inte vill ha istället för mig. Tills nu kanske.
Min första reaktion var ‘men OK, jag kanske ska söka kontakt med någon gammal flamma jag med’. Fel. Här börjar mognaden rycka fram ändå. Det som gör att min skämt vid fikabordet landar bäst runt 30-40+ (eventuella sommarpraktikanter tittar bara slött på mig och undrar ‘vafan surrar gubben om?’). Jag inser att det vi håller på med är någon typ av kapprustning. Sovjet mot USA. Och med tanke på att jag är den otrogna så får jag väl vara USA, den store satan i väst, då.
Samtidigt. Vi kanske är på väg utför. Hon vill inte vara “frugan”. Hon vill vara den jag tänder mest på. Men det är hon… inte. Vi har varit tillsammans i 6 år. Jag tycker fortfarande om att vara nära henne. Jag älskar henne. Hon är min bästa vän. När jag ser en annan vacker tjej och tänker att henne vill jag ligga med så är det ju iofs sant. Men ändå bara på låtsas. Precis som vilken kapprustning som helst.
Så vad är på riktigt och vad är på låtsas? Texten enligt ovan kan tolkas på så många olika sätt inser jag nu. Någon psykolog som skulle kunna tänka sig avbryta sin semester?
