Humorn. Ögonen. Händerna. Övertygelsen. Rumpan. Saldot på bankkontot. Förmågan att lysa upp ett rum, vilket som helst, var som helst, när som helst.
Vad är det som gör oss förälskade? Kan en fullblodshumanist bli kär i en bigott pingstvän? Kan en jämställdhetskämpe bli förälskad i en stockkonservativ? Om nej, varför inte? Om ja, hur då? Svar till ”En som alltid undrat men aldrig haft anledning att fråga”.
Ricardo Tubbs till häst på en karibisk ö med en ljusögd, mörkhyad skönhet bakom sig. Kameran snurrar runt dem på en strand, fjäderlätt åttiotalspop på ljudspåret. Han masserar henne på en veranda. Hon säger ”yeah”. De skrattar. Sedan svettas de tillsammans i sängen. De nojsar i en älskog som aldrig tycks ta slut. Det är precis så naivt som man kan önska att det verkliga livet skulle vara. Sedan vaknar Tubbs morgonen därpå, allvarlig. Calderones kusin är på väg till ön. Trubbel. Det är Miami Vice. Det är turkost. Det är allt och ingenting av vad jag önskar av livet en tisdag i juli år 2008.
Igår efter mitt bråk med Emilia så satte jag mig och skrev det förra blogginlägget. Jag nådde inte fram till henne så jag tänkte, what the hell. Men ljudet att smattrande tangenter väckte nog misstänksamheten i henne där hon låg i den halvtomma dubbelsängen.
Någon timme senare när jag lagt mig så gick hon själv upp. Och till datorn. Jag misstänkte självklart att det hade något att göra med det som hade hänt. Plus det att jag alltså hade satt mig vid datorn när vi bråkade. Det är aldrig bra att sätta sig vid datorn innan bråket är över. Jag somnade.
Jag vaknade 07.00 av den otäcka väckarklockan på min mobiltelefon, reste mig upp och gick till datorn för att kolla historiken i webbläsarna. Om det klassar mig som någon typ av bostadsrättspsykopat så får det väl vara så. Men mycket riktigt. Hon hade varit inne på Facebook. På Johans sida. Johan är killen hon pratade mycket med under tiden vi var ifrån varann. När jag varit otrogen. Killen som är så jävla snygg att klockorna stannar. Även om han kan få en mindre småstad att komma för sent till jobbet pga. sina klockstopparegenskaper så är han också killen hon ändå inte vill ha istället för mig. Tills nu kanske.
Min första reaktion var ‘men OK, jag kanske ska söka kontakt med någon gammal flamma jag med’. Fel. Här börjar mognaden rycka fram ändå. Det som gör att min skämt vid fikabordet landar bäst runt 30-40+ (eventuella sommarpraktikanter tittar bara slött på mig och undrar ‘vafan surrar gubben om?’). Jag inser att det vi håller på med är någon typ av kapprustning. Sovjet mot USA. Och med tanke på att jag är den otrogna så får jag väl vara USA, den store satan i väst, då.
Samtidigt. Vi kanske är på väg utför. Hon vill inte vara ”frugan”. Hon vill vara den jag tänder mest på. Men det är hon… inte. Vi har varit tillsammans i 6 år. Jag tycker fortfarande om att vara nära henne. Jag älskar henne. Hon är min bästa vän. När jag ser en annan vacker tjej och tänker att henne vill jag ligga med så är det ju iofs sant. Men ändå bara på låtsas. Precis som vilken kapprustning som helst.
Så vad är på riktigt och vad är på låtsas? Texten enligt ovan kan tolkas på så många olika sätt inser jag nu. Någon psykolog som skulle kunna tänka sig avbryta sin semester?
Någon i min säng känner sig inte älskad.
Igår gick vi igenom gamla bilder. Jag sa ganska osmidigt att när hon gått ner dom där tjugo kilona kommer hon inte att få vara ifred för killarna. En komplimang tänkte jag. Hon kommer att vara ett riktigt bombnedslag. Bomben jag själv apterade hade en hyfsat lång stubin och detonerade så följaktligen i mitt ansikte ungefär ett dygn senare.
Ikväll började hon gråta när vi hade sex. Hon tror att jag tänker på någon annan när vi är intima. Vi har varit tillsammans i sex år nu. För 1,5 år sedan var jag otrogen. Det ska egentligen vara utagerat nu. Men det förstår jag att det inte är. Och det är inte konstigt alls. Otroheten är fortfarande en liten elefantunge i vårt sovrum. Men vi talar sällan om den.
På de gamla bilderna vägde hon nog runt 55 kilo. För någon vecka sedan stod vågen, som hon slaviskt undvikit under en längre tid, på 77 kilo. Ridå.
Hur ska man nu göra? Ska man ljuga och säga att man tänder lika mycket på sin partner fastän hon/han blivit tjock/mullig eller kan man säga som det är (i mitt fall tycks det bara slinka ur lite ofint i förbifarten…)?
Min flickvän säger att hon inte är lika ytlig som jag. Hon vill bli älskad för den hon är. Nästa fråga är: Är det för mycket begärt? Att få bli älskad för den man är?
Man säger att kärleken inte är en enkelriktad gata. Att vi bör turas om vid ratten. Och om du var passageraren så skulle jag självklart ta det varsamt.
För bredvid varandra är vi alltid redo att gå sönder. Bredvid varandra sitter vi med hjärtan som värker. Vi får inte låta det här rinna ut i sanden. Vår framtid är redan här. Låt oss ta en titt. Låt oss tjuvkika lite.
Du säger att nu vill du dansa. Och jag känner dig så det bäst att jag tar chansen. Så bara kör. Och låt mig sitta bredvid. Låt mig åka med. För det är vägen det handlar om. Jag vill aldrig komma fram. Det är vägen. Jag vill stanna ute hela natten.
Så kör. För jag har inget körkort.
Här kommer jag som aldrig stannar.
Röda ögon glider över gatan.
